Prestations ångest, något som jag många gånger tänkt att andra har, men aldrig jag själv. När jag satt på utvecklingssamtalet så var inte det mina betyg vi pratade om, utan hur jag ska inse att hur jag presterar i skolan är super bra, att jag inte alls behöver vara orolig över. När jag får tillbaka en uppgift som jag kanske har fått högsta betyg på så tittar jag på den och är jätte stolt och glad över betyget i typ en dag. Sedan när nästa uppgift kommer, så är det bortglömt. Det finns inte i hjärnan, varken betyget eller det positiva min lärare sagt till mig, bara det jag kunde gjort bättre fastnar. Kollar på andra gör jag jämt, jämförelse. Det jag så länge har föraktat är det jag gör själv varje dag. Är jag klar arbetet först har jag gjort det fel, har jag inte pluggat till provet så är jag besviken på mig och kommer få underkänt, är tankarna som går runt i huvudet. Aldrig att jag kanske gjort något bra, utan det jag gör tänker jag ut vad som kan gå fel och strävar att inte göra de felen, istället för att tänka på vad jag kan göra bra och sträva efter det. När jag väl får det där betyget blir jag förvånad, glad och stolt... sedan glöms det bort igen. Så går det runt, jag har för brottom är det de sa till mig, vill jag göra något som tänker jag att jag måste göra allt så fort som möjligt. Jag förbereder mig långt innan en händelse ska ske, jag har för brottom för att stanna upp och ta det lugnt ett tag tills nästa projekt påbörjas och för brottom för att ta med mig de sakerna jag gjorde bra i det förra projektet in i nästa. Lugn. Andas. Prestations ångest, det är dags att vakna upp och inse, och våg inse att jag fan presterar bra i skolan, jag vågar säga det, mina betyg har aldrig varit så bra som nu och jag tycer att det är kul och spännade med uppgifterna vi får i handelsämnena och jag driver ett företag helt ensam. Dags att börja vakna upp och våga vara stolt över sig själv.