Jag kommer ihåg känslan när grundskolan led mot sitt slut och man bara längtade efter att komma till gymnasiet och börja göra något man tycker är intressant. Men dagen man stod där och faktiskt hade gått ut 9:an ville man inte gå hem, inte för skolans skull men för alla vänner man måste skiljas ifrån. Och nu står man här igen och påbörjat sista året på gymnasiet, sista året då man verkligen "måste" gå i skolan och bara längtar efter att gå ut, men så kommer minnet ifatt mig och inser att de går fort, snart står man där, kanske arbetslös och ingn mentor att luta sig på eller ingen lärare som säger åt dig vad du ska göra eller kunna. Man står med hela världen framför sig. Den 5:e juni 2014, jag blor både glad, förvirrad och förskräckt att det finns ett datum för detta, att det går att räkna dagarna. Hur gick det så snabbt? Vad ska jag göra sen? Om jag pluggar utomlands kommer mitt nuvarande jobb finnas kvar om jag vill komma tillbaks sedan? Jag får ont i magen av att tänka på att jag inom några år kanske måste säga hejdå till alla underbara människor man träffat både på jobbet och i skolan! Men jag antat att det är livet och därför inser jag att man ska ta vara på de här stunderna så att man kan kolla tillbaka om några år och inse att jag gjorde det bästa av dessa år!